The Health Bus in Vittangi

Öron, näsa, halsbussen i Vittangi

Jag växte upp under 50 och 60 – talet i den lilla byn Vittangi precis vid Torneälvens strand. Min far var vid den tiden landsfiskal och min mor hemmafru som var vanligt på den tiden. Eftersom vi fått tillökning i familjen, en liten flicka så hade hon fullt upp med hemmets sysslor. Vi bodde i tingshuset ett stenkast från folkskolan där jag tog mina första stapplande steg i skolan.

En medfödd förträngning i näsan gjorde att varje förkylning alltid slutade med feber och öroninflammation för mig. Varje rast spelade vi landbandy vilket gjorde att det var svårt att höra när det ringde in till lektionerna och sen ankomst var mer regel än undantag.

Den händelse som jag ska berätta om inträffade när jag gick i klass tre en vanlig vinterdag i februari omkring 1960.

Det ringde in och vi grabbar befann oss mitt uppe i en intensiv och spännande match. Motvilligt avbröt vi matchen och begav oss till klassrummet. På väg till klassrummet såg vi en stor vi buss parkerad utan för skolan med ”Norrbottens läns landsting” skrivet med blått på sidorna.

Vi hängde upp våra våta Lovikkavantar på elementet och tog av oss luddar och renskinnsskor. En mycket speciellt doft spreds i klassrummet. Den skarpa blicken från fröken Else-Maj fick oss att snabbt sätta oss på våra platser. Framme vid katedern bredvid fröken stod tre personer, två kvinnor och en man klädda i vita rockar med ”NLL” tryckt på bröstfickorna.Fröken visade tecken att vi skulle ställa oss upp i bänkarna och hälsa. De tre framme vid katedern presenterade sig och sa att de kom från Norrbottens läns landsting och var i Vittangi med öron, näsa , halsbussen. En satsning på Tornedalsbarn med besvär i de övre luftvägarna Därefter blev vi uppkallade en och en till de tre och sorterade efter besvär eller icke besvär. Jag och några andra olyckskamrater fick sätta oss till vänster i klassrummet och de övriga fick sätta sig på höger sida i klassrummet. När sorteringen var klar meddelade de tre att vi skulle åka till Bodens lasarett för att opereras. De tre från landstinget hade under dagen gått igenom alla barnen på skolan och när det lite senare på dagen var dags för avfärd var bussen fylld av öron,näsa hals barn från Vittangi folkskola.

Att på den tiden få göra en bussresa var som ett äventyr, och föga anade vi vad som väntade i Boden. Jag satt med Rune och några andra pojkar från min klass och vi diskuterade om Kiruna AIF var bättre än IFK Kiruna eller om Ingemar Johansson hade någon chans mot Floyd i returmatchen. Timmarna gick och det korta dagsljuset övergick i ett vintrigt mörker. Plötsligt stannade bussen, vi var i Jokkmokk och det var dags för en paus, med smörgås choklad och toabesök.

Sent på kvällen var vi framme vid Bodens lasarett och en syster mötte oss och vi pojkar fick gå in i en sovsal, där vi fick te och smörgås. Trötta efter en lång dags färd somnade vi ganska fort.

När jag vaknade stod en syster vi min säng och berättade att jag skulle opereras i näsan så jag skulle slippa få flera öron inflammationer, men först skulle jag få ett litet piller så jag skulle slappna av. Efter en stund kom systern tillbaka och jag fick gå in i en operationssal lägga mig på ett bord. Sedan blev det svart.

Under tiden hemma i Vittangi hade min mor funderat på varför jag inte kom hem efter skolans slut. När det gått någon timme och ingen pojke dykt upp började hon att bli lite orolig och tog telefonen för att ringa runt i byn och höra var jag var. Efter en stunds ringande hade hon förstått att varken Rune, Risto eller Arne, inte heller hade kommit hem från skolan. En större oro spreds nu bland dessa mammor och man kanske borde ringa till fröken för att höra om hon visste något om var pojkarna var. Men vem skulle ringa till fröken? På 60-talet fanns det en viss blygsel för lärare och myndighetspersoner i allmänhet, så man fick allt vänta till min far landsfiskalen kom hem, han kunde då prata med fröken. Vid sextiden dök min far upp från sin tjänsteresa till Övre Soppero och tog telefonen och ringde upp fröken. – Jo pojkarna har åkt med öron, näsa, halsbussen till Boden och Lars ska opereras i morgon.

Tre dagar senare kom min far till Bodens lasarett för att hämta hem sin son som satt i sin säng med två ” stora bomullscigarrer” i vardera näsborren. Nyopererad och adjöss med fler öroninflammationer.

(Så gick det till på 60-talet då information till föräldrar inte var av så stor vikt och blygsel för myndigheter var stor. Kanske fanns det också en viss nonchalans från myndigheter mot oss som bodde fjärran från regionens centrum)

Country of origin: Sweden