2.6.2017

Kauppi Olli – farmer, tar producer and cantor

Categories: Stories

The stories about Kauppi Olli – farmer, tar producer and cantor. He wandered from Alkkula (Övertorneå) and became the forefather of one of the Kven families in Reisadalen, Nordreisa. The text is an extract from Ruijan Suomalaisia by Samuli Pauluharju (1928) and translated to Swedish by Thomas Warburthon. The extract was sent to Our Stories by Nils Petter Nilsen from Skibotn, who has reworked and digitized the text.

Fortellingen om Kauppi Olli – jordbruker, tjærebrenner og kirkesanger. Han vandret fra Alkkula (Øvre-Torneå) og ble stamfar til en av de kvenske slektene i Reisadalen, Nordreisa. Teksten er et utdrag av boka Ruijan Suomalaisia skrevet av Samuli Paulaharju (1928) og oversatt til svensk av Thomas Warburthon. Utdraget er sendt inn av Nils Petter Nilsen fra Skibotn, som har bearbeidet og digitalisert teksten.

UTDRAG:

Lenge har också Kauppi gård hållits öppen av menniskohender. Der er det andra slektledet Moilanen som stretar i dag. Eldst på platsen skall ha varit Kauppin-Olli, en trind liten jordbökare och tjärbrennare, som från Alkkula hade begett sig till fjells till trots att han var så förtrefflig i Alkkula stora kyrka derhemma att han många gånger sjungit som klockarhjelp så att det hördes en fjerdingsveg. Och på kyrkogården vrålat åt den döde så att rösten gick nestan två fjerdingsveg. Och det fanns då fler blant lyssnarna som gret en det fanns de som skrattade. I ett litet kyffe mödade sig Olli Kauppi med sin lapp-blandade mora Elli och döttrarna sina, skötte tre kor och en hest, sådde korn på sin åkerlapp, mol grötmjölet i sitt lilla pörte på handkvern och greddade bröd i egen ugnsvrå.
Men som gammal kyrkans tjenare kende gubben Kauppi en kallelse att börja lära utskogsbarnen lesa i bok. Sålunda tog många liten Reisa-bos lese-klokskap vegen genom Kauppis koja. Också Sappi-Iisakki lotsade sina ettlingar dit. Och der stelldes even Sapen Lassi, sonson till gubben Proti, i tio årsolderen på bokstavernas fasta grund. Pojkvaskern hade god röst som föll den gamla klockarhjelpen i smaken. Mången gång sade gubben Olli till sin lär-unge: “Hej, Lassipojken min, ta och sjung Kristipino-salmen ett tag igen.” Och Lassipojken harklade sig, och stemde upp gällt och starkt:

Jesu blod er den klaraste flod
varuppå forsamlingen bygder er.
Och der seglar så fram de troendes skepp
och Jesus sjelfver et styrer.

Viss gör vel motvind och storm och blåst
det fartyg mång stora förfong.
Men uti håppet allting der öfvervinna de
att i himmelens hamd de landa.

 Döden basuner de ståtlkga skalla
och harporna ljufligt klinga.
Och då ropa englarna glada högt
att nu er lammets mora ferdigt.

Så råder stor gledje på himmelens bröllop
der samman med englarna roligt er.
Der hos de heliga framme vid målet
er salighet öfver all måtta.

Gubben lyssnade, gråt en skvett och sade:”Den psalmen er en bra psalm“.
Så tog Olli fram skriften och började ljudenligt lesa allt medan hans tårar dråppade på bladen. Fast då kunde en dotter til gubben illfanas: “-Nu så feller far krokodils-tårar i bibeln igen

Gubben Kauppi var kommen av Tornedalens trekarls-folk och sjelv hendig med yxan.
Han timrade båtar och allehanda annat, och va en velkend mestare när det gellde husbyggnad. Men så kom det en utmerkt byggkarl till från Finland till Reisadalen, Juha- Erkki Purainen. Och när de båda mestarna råkade, börja de stax erinra sig sina byggen.
Och Purainen frågade Olli: “-Er det stort, va du har byggd nu? Hur stort ett hus har du byggd då?
Nåå, sade Olli: “Den största lagården jag har gjort er den som jag bygde den her gången. Det va en ko som fikk tjur i dörrn, och när hon sen leddes inn till båset, så kalvade hon när hon kom fram. Det var den största, ja… Och gudi tack och lov så har jag alldrig behövd ljuga i mitt liv…” slutade Olli och snöt sig och for med handen över nunan.
“Jo, den va stor” sa Juhan-Erkki. “Jag satte upp ett boningshus en gong jag, och när jag satt uppe på taksåsen så slapp bilan min av skaftet, oc föll ner. Men innan den hann till marken, så hade en svala kommit och byggt bo i yxögat. Det var den största jag hade byggt”.

Visst kunde Kauppi-Olli yxa till förskreckliga lagårdar, men det kunde också henda sig så att en skorsten han själv hade murat, blev honom alltför trång. Det var en gång en vandrande kven, Terva-Preiska, som tog arbete hos Olli.  Och när han skulle laga en timmerdoning vred han en vidjelenk så oskicklig att Kauppi svor, nappade vidjan och drog till sin dumme arbetskarl med den.
“En gång till skall du inge slå mej” svor Terva-Preiska, och begav seg till skogs. Och det skedde strax, så att gubben Kauppi plötsligt fikk en brinnande brådska att klatra ut genom rökfånget. Men skorstenen var smal och gubben som var tjock, fastnade så att han inte kom upp, och inte heller ner, fast hans gumma drog honom i skankarna. Gumman fick lov att gå och tala med Terva-Preiska, men Preiska sade endast: “Låt Olli stanna der du.”
Gumman satte av till Röyelven efter hjelp av salig Reini, som var en stor trollkarl. Reini kom och hjelpte loss Olli, som var alldeles medtagen. Och Reini sade att det skulle stått på livet om han hade fått sitta kvar det minsta till. Men Olli bara hade hunnit stiga över ett vattudike innan Terva-Preiska trollade så skulle ingen förbannelse ha tagit skruv.

Kauppi hade två dötrar.  Karoliina togs av Heikka-Jaako från Törfossnes, och Liisa fick Johan-Antreas Rivi, en gammal soldat som blev hemmamåg i huset. Saken stod nog till på det viset att Liisa hittade ett gossebarn innan hon gifte sig, och det tyckte gubben Kauppi var förferligt. Han låg och sprattlade på mage på fjellslutningen och gråt så det skvalade:
“Voi Liisa stackare ..att hon skulle bli en likadan hora som Kauppi-Ollis käring var…
..Att man ska börja döpa oskyldiga barn…”

Nu er det minst femti år sen Kauppi-Olli fick lemna sina mödor vid Reisaelvens strand. Heikan-Jaako körde honom med hård fart til kyrkogården och sade att gubben måste komma fort i veg. Och efter någon tid dog sedan hans gumma Elli också, och Rivi-Jussa sålde gården vidpass 1884 åt Moilanen och flyttade till Amerika med sin Liisa och hennes poike. Men Karoliina lever fortfarande, en ur-åldrig gumma i Törfossnes.

 

Bilder/Photos: Tjærebrenning/Tar Production in Reisadalen/The Reisa Valley 1982
Fotograf/Photografer: Rolf Bakkeslett